Enda sedan tonåren har böcker varit viktiga för mig, liksom att förstå orsak och verkan, helheten, att allting på något sätt hänger ihop.Jag var på min första seans när jag var rätt ung, läste böcker om tankens kraft, metafysiska frågor och om medier. Jag har sedan barnsben varit vad man kallar en "sökare". Rumsren i vissa läger och "suspekt" i andra. Vi som är sensibla är oftast mer i känslan än förnuftet. Nu vet jag vikten av att kombinera förnuft och känsla, så vi inte fullständigt drunknar i våra känslor. Att uppnå en form av balans gör livet lättare att leva.
Någonting starkt inifrån har drivit mig sedan barnsben, en kraft kan vi kalla det, denna kraft har när jag tittar i min bakspegel, hjälpt mig, får mig att uppleva sammanhang som har varit bra för mig och förklaringsmodeller som har stämt överens med den där känslan som jag burit ini mig.
Att lita på "magkänslan", visar sig alltid stämma. När jag rannsakar mig och i efterhand erkänner, när jag begått misstag, stora eller små, att jag hade känslan från början, men jag litade eller lyssnade inte på den. Det har också fått mig in på vad jag kallar återvändsgränder, som tagit olika lång tid att hitta tillbaka från.
När man är en sensibel personlighet, medfödd, känner man av sinnesstämningar, till och med känner man av energier i rum/hus/miljöer, och kan påverkas starkt av det.
Under min tonårstid blev jag en clown, och hade ofta en tuff attityd, men inom mig var jag livrädd. Nu hade jag förvärvat en massa rädslor, att inte duga, vara omtyckt, rädd för att vara ensam, idag vet jag bättre, Skolan och läraren som inte gav mig tid eller förklarade så jag förstod, då utgick jag för att jag inte fattade, var dum i huvudet, att jag inte var smart nog, detta i sin tur fick långtgående konsekvenser. Jag började inte studera förrän långt senare i livet. Jag hade med mig en undermedveten lag ut i livet "jag fattar ändå ingenting, det är ingen mening att försöka. Den bröt jag till slut. Vilka livslagar bär du på som inte fyller någon funktion nu men som kanske fick dig att "överleva" din barndom? Att inte ta plats?, Osmart? Ingen mening att ens försöka? Världen är orättvis?
Jag minns att jag tidigt upplevde en känsla av utanförskap, när jag hade svårt för att hantera stress och ha många bollar i luften. Känslan av att inte duga har jag haft med mig sedan barnsben, och jag uppleva den känslan fortfarande ibland. Få tror mig när jag säger att jag har lidit av sociala fobier och panikångest. Att mingla och tala ytligt med människor i olika sammanhang har jag alltid haft svårt för, då som nu.
I idag vet jag vikten av att göra saker som jag mår bra av, vara i sammanhang som jag mår bra av och säga ner till mycket, vilket jag också gör. Jag har blivit riktigt bra på att trivas med mitt eget sällskap, njuter till och med av att vara utan sällskap, känner mig aldrig längre ensam. Idag har jag fina, genuina vänner, vänner som älskar mig villkorslöst och jag dem tillbaka. Jag har heller inga energitjuvar kvar i mitt liv, känns också skönt.
Varför inte börja med att vara snäll, omsorgsfull och sann mot dig själv?
För att komma tillbaka till den där kraften. När jag läst boken; Själens Kod av James Hillman, förstod jag.
Ur boken, Platon kallade den diamon, romarna talade om människans genius, Idag använder vi ord som ande och själ. Hans teori är att vi alla föds som ett ekollon och är ämnade att bli en stor ek. Känslan av förutbestämmelse. Detta synsätt befriar oss från det västerländska tänkandet om att allt styrs av arv och miljö. Vi är varken offer för vår uppväxt eller våra gener.
Ett av mina första minnen, jag är ca 5 år, bor i villa och utanför går det en trafikerad väg. Vi har en vacker trädgård, den sköter pappa och jag får inte gör någonting där, är nog mest bara i vägen .Minns till och med en gång när min mamma tog mig till doktorn för hon ansåg att jag åt för många äpplen! det tyckte inte doktorn.
Så jag smyger över vägen, har med mig en hink som jag samlar ekollon i. Dessa planterar jag i en bergsskreva, detta berättade jag aldrig för någon. Min kallelse fanns tidigt. Idag har jag en visningsträdgård med 450 olika kulturväxter. Jag är både glad och stolt över mig själv att jag alltid behöll min vision, kallelse, längtan, dröm kallade det vad du vill.
Var sann mot dig själv, göra roliga saker, ha ett öppet sinne, vara med människor som du trivs med, träna på att säga nej till det som inte är bra för dig.
Det är ditt ansvar att vårda din unika personlighet.
Glöm aldrig att du bär med dig ditt inre barn hela livet, var nyfiken, med ett vidöppet sinne och livsbejakande, ta fram humorn, buset, glädjen.
Fortsättning följer.
Ewa-Lis Hörne Messelth
Någonting starkt inifrån har drivit mig sedan barnsben, en kraft kan vi kalla det, denna kraft har när jag tittar i min bakspegel, hjälpt mig, får mig att uppleva sammanhang som har varit bra för mig och förklaringsmodeller som har stämt överens med den där känslan som jag burit ini mig.
Att lita på "magkänslan", visar sig alltid stämma. När jag rannsakar mig och i efterhand erkänner, när jag begått misstag, stora eller små, att jag hade känslan från början, men jag litade eller lyssnade inte på den. Det har också fått mig in på vad jag kallar återvändsgränder, som tagit olika lång tid att hitta tillbaka från.
När man är en sensibel personlighet, medfödd, känner man av sinnesstämningar, till och med känner man av energier i rum/hus/miljöer, och kan påverkas starkt av det.
Under min tonårstid blev jag en clown, och hade ofta en tuff attityd, men inom mig var jag livrädd. Nu hade jag förvärvat en massa rädslor, att inte duga, vara omtyckt, rädd för att vara ensam, idag vet jag bättre, Skolan och läraren som inte gav mig tid eller förklarade så jag förstod, då utgick jag för att jag inte fattade, var dum i huvudet, att jag inte var smart nog, detta i sin tur fick långtgående konsekvenser. Jag började inte studera förrän långt senare i livet. Jag hade med mig en undermedveten lag ut i livet "jag fattar ändå ingenting, det är ingen mening att försöka. Den bröt jag till slut. Vilka livslagar bär du på som inte fyller någon funktion nu men som kanske fick dig att "överleva" din barndom? Att inte ta plats?, Osmart? Ingen mening att ens försöka? Världen är orättvis?
Jag minns att jag tidigt upplevde en känsla av utanförskap, när jag hade svårt för att hantera stress och ha många bollar i luften. Känslan av att inte duga har jag haft med mig sedan barnsben, och jag uppleva den känslan fortfarande ibland. Få tror mig när jag säger att jag har lidit av sociala fobier och panikångest. Att mingla och tala ytligt med människor i olika sammanhang har jag alltid haft svårt för, då som nu.
I idag vet jag vikten av att göra saker som jag mår bra av, vara i sammanhang som jag mår bra av och säga ner till mycket, vilket jag också gör. Jag har blivit riktigt bra på att trivas med mitt eget sällskap, njuter till och med av att vara utan sällskap, känner mig aldrig längre ensam. Idag har jag fina, genuina vänner, vänner som älskar mig villkorslöst och jag dem tillbaka. Jag har heller inga energitjuvar kvar i mitt liv, känns också skönt.
Varför inte börja med att vara snäll, omsorgsfull och sann mot dig själv?
För att komma tillbaka till den där kraften. När jag läst boken; Själens Kod av James Hillman, förstod jag.
Ur boken, Platon kallade den diamon, romarna talade om människans genius, Idag använder vi ord som ande och själ. Hans teori är att vi alla föds som ett ekollon och är ämnade att bli en stor ek. Känslan av förutbestämmelse. Detta synsätt befriar oss från det västerländska tänkandet om att allt styrs av arv och miljö. Vi är varken offer för vår uppväxt eller våra gener.
Ett av mina första minnen, jag är ca 5 år, bor i villa och utanför går det en trafikerad väg. Vi har en vacker trädgård, den sköter pappa och jag får inte gör någonting där, är nog mest bara i vägen .Minns till och med en gång när min mamma tog mig till doktorn för hon ansåg att jag åt för många äpplen! det tyckte inte doktorn.
Så jag smyger över vägen, har med mig en hink som jag samlar ekollon i. Dessa planterar jag i en bergsskreva, detta berättade jag aldrig för någon. Min kallelse fanns tidigt. Idag har jag en visningsträdgård med 450 olika kulturväxter. Jag är både glad och stolt över mig själv att jag alltid behöll min vision, kallelse, längtan, dröm kallade det vad du vill.
Var sann mot dig själv, göra roliga saker, ha ett öppet sinne, vara med människor som du trivs med, träna på att säga nej till det som inte är bra för dig.
Det är ditt ansvar att vårda din unika personlighet.
Glöm aldrig att du bär med dig ditt inre barn hela livet, var nyfiken, med ett vidöppet sinne och livsbejakande, ta fram humorn, buset, glädjen.
Fortsättning följer.
Ewa-Lis Hörne Messelth
